Bestemor Frida

Frida Nordin var min mormor, og jeg skal her dele noen fakta og opplevelser i minne om henne. Foruten egne minner, fletter jeg inn litt ord fra nær familie. Mitt søskenbarn Linnea er kanskje den som kjente henne best. Frida tok over ansvaret for henne da hun var rundt ett år gammel. Linnea’s historie blir referert til i sin helhet her, grunnet sitt friske og ærlige minne om henne.

---

Frida ble født 8. desember 1927 i en hytte ved Bjesta, og døde på min bursdag 24. september 2016, 89 år gammel. Hun mistet sin mor i barselseng og tuberkulose, da hun var 9 år gammel. Hennes mor Anni ble 29 år gammel og etterlot seg 8 barn. Frida var eldst. Pappa Gothard, som jobbet sitt eget skift på Hørnett’s papirfabrikk, måtte gi fra seg de 5 yngste barna. Frida gjorde sitt beste for å holde familien samlet, og måtte til stadighet finne løsninger når vanskelige utfordringer kom. Fosterhjem og ansvar for andres barn ble hennes neste skjebne, før hun skulle stifte egen familie.

Yrkeskarriere, frykten for barnevern, rødstrømpe, blodslit, menn, biler, mat, drikke, hus/hytter, status. Hun kunne ta valg som såret sin nærmeste familie. Men for meg var hun en unik mormor som fikk meg til å velge kokkeyrket, selv om hun advarte om at det bare var alkoholikere og homser i restaurantbransjen. Frida levde livets harde skole fra hun ble født til hun døde.

Yrkesliv

Frida var fra begynnelsen av en kreativ sjel. Drømmen hennes som 16-åring var at hun skulle bli hattedesigner. Hun begynte som sykepleierelev på «Lasarettet», men traff på sin ulykkesskjebne da hun møtte Per Ove Nordin. Smedgutten som hadde draget på jentene. Så ble det barn av det, og som sydame fikk hun forsørge seg. På Martaskolen i Stockholm fikk hun høyere kunnskap i kunsten om å sy. Der ble hennes skjebne videre avgjort etter å ha sett de gigantiske krystallkronene som hang i taket på BERNS, og dermed dro hun hjem, henta barn på 4 og 8 år og sin symaskin.

Frida hadde gjennom hele livet en fryktelig angst for barnevernet. Hennes pappa Gothard hadde en hushjelp ved navn Astrid. De var ikke gift, og presten stilte krav om at de burde ordne opp, hvis ikke kunne hun ikke fortsette å være der. Det var noe Gothard ikke tok så alvorlig. Uansett ble de holdt øye med av nevnte barnevern. En dag, Frida er nå 11 år, står hun på kjøkkenet og stryker klær, så hører de en motorlyd ute. Barnevernet. Frida tar sine yngre søsken Anna, Greta og Lasse i hånden og de rømmer ut av huset og gjemmer seg i et stort sementrør på tomten. Bilen kjører etter hvert derifra og de tre haster gjennom skogen 2 mil nordover til Arnæsvall, til faster Ottilia (søster til Gothard). Der rakk de kun å være noen få dager før de ble hanket inn. Frida trakk nok det korteste strået, hun ble overført til en bondefamilie der jobben hennes ble å passe på et lite barn på 3-4 år, født med vannhode. 

Ref: Mamma Mona Nordin.

Menn og Frida

Hon hann att avverka ganska många karar hon var ju gift 4 gånger, men det var ingen som dög. Bäst tyckte hon Olle var som hon var gift sist med, för när han dog så fick hon änkepension.

Anders Nordin, sønn.

Frida var gift 4 ganger og fikk 4 barn. Med Per Ove Nordin fikk hun min mor Mona Nordin i 1946 og Anders Nordin i 1950. Med Bror Sundberg fikk hun Jon Sundberg i 1965 og Helen Sundberg i 1963. Hun fikk videre etter kamp med barnevernet ansvar for sitt barnebarn Linea Rode født i 1987. Slik beskriver min mor Mona hennes menn:

Den første jeg husker het Hasse. Da bodde vi i Bagarmossen, i den tiden der vi bytta bolig. Jeg måtte gå på tre forskjellige skoler i 3. klasse. Hasse jobbet med noe innen bank, men han hadde bare en Vespa. Lennart som kom etter var bilmekaniker og fikk visst lært Frida at man ikke burde bruke bjerkeris på barn. Så husker jeg Gøte, han var fortsatt gift og var hovmester. Så giftet Frida seg med en Lennart Nilsson, en Stockholm-kis som snakka «morsan og farsan» og hadde en 3 meter lang LP-samling med bare jazzmusikk som han solgte. Da hadde Frida tiara på hodet når hun giftet seg med han. Hva det var for feil med han? Han var for snill!

Så var det jo Bror da, som ble far til Goki og Jompa. Rune, en kollega, jovial og matglad, men også litt mye på flaska dessverre. Så en handelsreisende med en kone som fylte 50 år. Og så ble det jo en handelsreisende til da, når hun møtte Olle. Hvilket utvalg har man så når man er på jobb mesteparten av tida? Med Olle flytta hun til Skåne der han var nærmere sine affærsforbindelser i Tyskland. Bare så irriterende når det ringer fremmende damer om natten og spør; er Olle inne?! Ja, sa Frida. Hun bør til bestandig alt det hun hadde Frida, men ble noen ganger svindlet både i kjærlighet og i karriere.

Bil

Hennes stora mantra var att ha en ny bil. Så fort hon köpt en ny så skulle hon åka upp till Ö-vik och visa upp den. Hon ville nog visa dom där upp at det gick bra för henne. Sanningen var mer att hon klagade alltid över hur mycket det kostade att lämna in bilen på service eller verkstad. Hon måste säkert haft 20 nya bilar. Den första hon köpte var en folkvagn. Den köpte hon innan hon hade körkort . Det var den första bilen med metalliclack och dessutom soltakslucka. Den sista hon köpte var en stor Audi Quartro, då var hon över 80 år.

Anders Nordin, sønn.

Så var det jo det med førerkortet da. Frisk og freidig som Frida var, drev hun jo og kjørte til førerskolen inne i byen, men måtte da passe på å parkere et kvartal unna. Bil måtte hun jo ha med de arbeidstidene så klart. Ser på førerkortet hennes at det ble utstedt først 31. august 1956, men vi kom jo til Stockholm i 1954. Vi bodde halvannet år i Ælta, det drømmehuset hennes. Jeg våkna om natta ved 4-tida ved at det var flere politimenn- i hvert fall to, med uniform inne i stua. Forklaringen var da ganske enkel. Hun hadde blitt stoppet ved en kontroll på vei fra jobb, den gang ved Nacknæs Vertshus, som senere brant ned. Ingen lapp, nei nei. Men å holde hodet kaldt og invitere mennene hjem på «vicking» dvs. Nattmat, det kan man jo alltids gjøre!

Ref: Mamma Mona Nordin

---

Hus og hytter

Bosteder var en mangelvare i Stockholm. På de 10 årene jeg gikk på skole flytta vi 10 ganger, og etter jeg flytta ut forandra vel Frida bostedsadresse en 5-6 ganger til, i hvert fall. Hun bygde seg en hytte i Sælenfjellen to ganger, og så var det hyttene i Penningby da. Vi jobba sammen på Gotland i flere sommersesonger på «Snekkgjerdsbaden», som dessverre ikke finnes i dag lengre. Ikke heller Kjellhagen på Djurgården står, det var et bygg fra 1600-tallet. 

Adam og Marie var en plass på en liten holme ved Vasabron, der er bygget fortsatt, men der holder noe med krig og fred til. Kaknæstornet, der va vi sikkert en av de første som begynte å arbeide, der ute på Gjærdet. Djurgården kan man fortsatt komme seg til toppen av og nyte middag og utsikt.

Det var egen villa som ble standarden for Frida. Med eller uten sambo skulle hun klare de kostnadene, koste hva det koste ville. Husker at oljeregningene bestandig var de største utgiftene og bekymringene, når den lå blant hauger av andre regninger oppå vektskålen hennes. Varme i radiatorene og i vann måtte man jo ha. Men hun spente sin bue til maks. Holde standarden og med flagget til topps, her skal det repareres, males og tapetseres. Jævlar annamma!! Fulgte i Gothard sine spor og jobba sitt eget skift. 

Ref: Mamma Mona Nordin

Frida lärde mig namn på mycket blommor i trädgården på landet. Hon hade ju även stort intresse för trädgård och fick ju för sig projekt att genomföra som hon hade sett i sina trädgårdstidningar. Sedan övertalade hon typ John, pappa el Kenne att genomföra dem. Vid ett tillfälle skulle hon prompt ha ett livsfarligt elstaket (med alldeles för hög strömstyrka visade det sig) runt tomten för att mota bort alla vildsvin/grävlingar som bökade upp hela trädgården. Det tog inte lång tid förrän hon hade mejat ner det staketprojektet med gräsklipparen. Till slut fick hon ge upp det där. Pappa skulle vid ett tillfälle känna om staketet fungerade och tog på linan. Det resulterade i att han flög bakåt av strömpulsen. Effektivt men kanske inte bra för hjärtat. Något man inte talar högt om kanske är om hennes egen gödningsmetod på potatislandet. Det bestod av en slang kopplad till septiktanken. Doftade inte helt diskret och angenämt kan jag säga men växte så det knakade.

Ref: Malin

Mat

Åh, minns hennes goda kakor. Frysen var fylld på landet. Alla drömmar (sandkakor), som inte var för söta utan man kunde trycka i sig mååånga innan det tog stop, hennes saftiga bullar med mandelmassa och hennes lövtunna pepparkakor med en halv skållad mandel på. Hennes knäckflarn hon gjorde i plättlaggen och lät ligga och svalna på vinflaskor så de fick rätt böjd form, ambrosia kakan jag skrapade bort apelsinbitarna ifrån och fläderglassen inte att förglömma. Flödersaften hon kokade och gjorde glass på, det var den ljuvligaste glass jag ätit.

Josefin

Frida, ett sådant rivjärn som hon var. Hon har satt många avtryck och traditioner i vår familj. Till exempel gör vi ofta drinken White lady och bjuder på här hemma, med stekta baconlindade rökta musslor, det är för mig farmors drink. Gin, cointreau, citron och florsocker. Inte sockerlag. Att hon kunde flambera bredvid gästerna runt middagsbordet och jag minns en gång i Älvsjö där vi fick varma ångade servetter. Hon kunde konsten att göra dignande påskbufféer och jag älskade hennes ansjovisfyllda gädda med en trea (3 dl) grädde på. Hon fjällade fisk så fjällen for. Och lärde mig att rycka sill. Jag älskade det, att få rycka sill med henne och ibland Olle.

Hon lärde mig hur jag räddar sås eller mat som bränt vid, slår över i en ny kastrull -inte röra runt, och att när hon blandar en drink så började hon med den billigaste varan först, ifall drinken gick åt helvete så kunde hon bara vaska den men slapp då slänga ut spriten som hon tillsatte sist. Hon var duktig på allt, hur hon drev Hilmers café på timmermansgatan på söder, hon var konstnärlig och gick en möbeltapeserarkurs i hög ålder, men hon uppskattade nog inte när hon blev utmanad i sin kokkonst, jag minns ett par gånger att hon då föredrog att berömma den kokta potatisen, ”det var som man bara kunde äta kokt potatis” (istället för den goda såsen eller köttet…).

Hon lärde mamma och pappa att laga mat i ung ålder vilket de båda blev väldigt bra på och det har gått vidare i familjen, att god lagad mat och en och annan drink har en stor betydelse för oss alla. Vi lägger stor vikt vid det.

Ref: Josefin

Fridas goda kåldolmar i gräddsås saknar jag. Fantastiskt goda stekar, med gräddsås och varma grönsaker. Alla hennes kakor pratade vi om just om häromdagen. Det var även, banankaka, rulltårta, nötkaka som hon ibland serverade med vispad grädde och färska hallon el dyl. Man var alltid proppmätt efter trerätters middagar och därefter kunde hon sedan fråga om ngn ville ha en nattmacka. Hon gjorde även goda inlagda ättiksgurkor i stora glasburkar som var så goda till leverpastej. Vet också att vid ett tillfälle när jag var liten och hon bodde i Älvsjö. Hon skulle ha ngn av sina karlar på middag. Då skulle hon ha varma rykande servetter och det skulle vara tjusigt till middagen. Då blev jag så avundsjuk och tyckte det var orättvist att vi minsann inte fick sådana varma fina servetter, när vi skulle äta. Då lovade hon att vi också skulle få det någongång, vilket vi fick.

Ref: Malin

Sitat

Jeg vil her bare sitere til Bestemor Fridas utsagn: Raka rør, Livet e hard, Full rulle

Avslutning

Linnea, Fridas barnebarn

Frida var min mormor men hon var också mer än så. Eftersom mina föräldrar inte klarade av att ta hand om mig gjorde Frida det, redan från att jag var väldigt liten. När jag blev större fick jag ofta höra berättelsen om hur hon hämtade mig i Stockholm där min mamma bodde med mig, när jag var bara 8 månader gammal. Hon körde oss ner till Skåne där hon bodde med sin dåvarande man Olle, som blev min morfar. Historien innefattade även alltid att jag varit ett så snällt litet barn och inte gråtit en enda gång på hela den långa resan.

Frida och Olle blev som min mamma och pappa. Olle var glad och snäll. Han lärde mig åka längdskidor på golfbanan och läste tålmodigt samma sagor ut den stora boken med folksagor vi hade hemma flera hundra, om inte tusen gånger. Inte konstigt att jag kunde läsa långt innan jag började skolan så som jag tittat i den där boken. Han reste mycket i jobbet som säljare, ibland fick vi följa med och bo på hotell. Jag tyckte vi var lyckliga. Samtidigt minns jag också att jag låg i sängen på kvällarna och hörde Frida och Olle bråka. Och sen var det ju det där med att det legat en lapp i baksätet av bilen en dag med en shoppinglista för att kunna laga chokladmousse. Frida lagade aldrig chokladmousse. Det berättade hon många gånger. Vilken annan kvinna som skulle ha den där grädden och chokladen vet jag inte.

Vi bodde ändå ihop alla tre långt efter att det kändes som att förhållandet egentligen var över. När jag var 11 år gammal flyttade vi ut och lämnade Olle ensam i huset i Hässelby utanför Stockholm där vi bott de senaste sju åren.

Det är ju det där med männen. Frida var feminist, långt före sin tid på många sätt. Att sätta självständighet först och alltid kunna klara sig själv var väl inget självklart för en kvinna född 1927. Män kunde vara nog så spännande och roliga insåg jag snabbt, hon hade ju haft flera genom livet (och lika många skilsmässor). Tyvärr kunde man inte lita på dem och till syvende och sist var de oftast alla rätt värdelösa – i alla fall jämfört med Frida.

Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur mycket av mig som formats av Frida. Det mesta jag älskar att göra, gå i skogen och plocka blommor och bär, laga mat, jobba i trädgården, är sådant som hon gjorde med mig när jag var liten. Min karaktär är också en spegling av hennes, men som om någon dragit ner volymen. Om Frida var 100 procent så kan jag unna mig att säga att jag själv är max 50. 

Frida hade ambition i allt. Skulle man ha något eller göra något kunde det lika gärna vara eller göras bäst. Det gällde matlagningen, husen, trädgården och bilarna. Tyvärr inte alltid relationerna. Hon lärde mig att man klarar sig alltid. Det fanns ingen situation man inte kunde jobba sig ur. När huslånet var stort och pengarna till mat började ta slut så gick vi ut i skogen och plockade liljekonvaljer som jag sen fick sälja på det lokala torget. Som “pensionär” jobbade hon svart som städerska hemma hos rikemansfolk ute i skärgården. Jag följde ofta med på jobb och hjälpte till att dammtorka. Vi drack varm choklad ur termos och åt hårdbrödmackor med stekt ägg på till lunch som hon packat med. 

Frida jagade lågpris som sport för att få budgeten att gå ihop. När vi åkte färjan över till Åland för att handla på taxfree för att fylla på barskåpet hemma så fick jag bära flaskorna i min ryggsäck genom tullen. Frida hade handlat mer än man fick men vem skulle stoppa ett barn? Flaskorna gavs sen bort i present eller användes till att blanda cocktails när vi hade gäster hemma. Favoriterna var Whisky sour och White lady.

Troligtvis var det ofta tomt på bankkontot i slutet av månaden. Någon ny soffa eller renovering skulle betalas. Trots det så kände jag aldrig att vi saknade något. Lite knapert med julklapparna kunde det vara ibland så klart. Som året som jag fick en badrumsvåg, något som vi behövde i hushållet och som kändes lite som en pik. Men maten stod på bordet varje dag klockan sex, hemlagad från grunden. På helgen åts det räkröra i avokado, biff rydberg och hemgjord parfait gjord på björnbären som växte på lantstället.

Det där lantstället som vi spenderade varje helg på hela min uppväxt. När jag blev äldre var jag ibland sur för jag missade klasskompisarnas födelsedagskalas på helgen för att kunna åka dit. Samtidigt var det mitt paradis. Där lärde jag mig tidigt alla växternas namn. När jag nyligen flyttade in i mitt första egna hus med trädgård kunde jag utan problem namnge varenda perenn blomma planterad i rabatten. Trots att det är över 20 år sedan jag påtade i rabatterna där på landet. Frida lade ner hela sitt hjärta i trädgården där. Vi hade fiskdamm och jordgubbsland, syrener och schersminer. I rabatterna blommade rosor, lavendel, kattfötter och blå vallmo.

Och det var inte Fridas enda hus eller enda trädgård. Under sitt liv hade hon många och hon renoverade och inredde dem alla. Trollade fram något som liknade elegansen hemma hos de höginkomsttagare vars golv hon skurade om dagarna, fast på en budget som säkert var en tiondel.

Hela min uppväxt fick jag höra historierna om Fridas barndom uppe i Ångermanland i Norra Sverige. Som om hon på något sätt ville ge mig en bättre förståelse för varför hon var som hon var. Det var ju inte alltid lätt att ha en envis kvinna med anknytningsproblematik född 1927 som vårdnadshavare. Så hon berättade om hur de åtta syskonen splittrades när hennes mamma dog i tuberkulos. Att hon åkte spark i mil till skolan på vintern. I de tre år som hon fick gå i skola. Hur hennes pappa jobbade så hårt att han avlöste sig själv på fabriken. Hon idealiserade honom trots att han inte klarat av att ta hand om henne och hennes syskon. Om hur hon tagit lillebror Lasse med sig och gömt sig i blåbärsrisen när prästen och socialen kommit för att hämta dem. Hur hon fick stryk som liten. För allt möjligt. En gång så mycket att hon kissat på sig och sedan hade hon fått torka golvet själv och blivit nöjd över att korkplattorna på golvet blivit så glansiga och fina när hon gnuggat upp dem med urin. Jag tror hon var fyra år då. Hon blev barnhemsbarn hemma hos fattiga familjer som tog emot henne för att få arbetskraft. Där fick hon mjölka getter och skura golv. 

Hon växte upp och utbildade sig till sömmerska. Hon kunde sy de mest fantastiska klänningar till mig genom hela min uppväxt. Hon gifte sig. Men eftersom det var en man inblandad så höll det inte så länge. Det var något om att hon inte ens kunde få pengar av mannen för att gå till tandläkaren och kanske ett eller annat slag iblandat också, det där kan någon annan nog mer detaljer om. Så hon satte sig på tåget till Stockholm med en resväska och sina två barn. Där började hon jobba som nissa på Berns. På något sätt byggde hon upp ett helt liv. Ett liv med fart och flärd, nya bilar, vackra hus och trädgårdar. Och en och annan man.

— 

Med vänlig hälsning

Linnea Sundberg

Litt bilder til minne om Frida